Mer om den nationella digitala infrastrukturen

Syftet är att rätt hälsodata ska finnas tillgänglig i hela vårdkedjan, oavsett var patienten får vård. Målet är att:

• höja kvaliteten i vården,
• förbättra patientsäkerheten,
• stärka patientens ställning,
• underlätta i administrationen för vårdpersonal. 

När vi har en nationell digital infrastruktur skapas också bättre möjligheter för forskning, innovation och utveckling.   

Vad är nationell digital infrastruktur?

Infrastrukturen består av olika komponenter, strukturer och regler för hur dessa ska användas. Den nationella digitala infrastrukturen möjliggör utveckling och anpassning av verksamhetsnära system, digitala tjänster, arbetsprocesser samt analys- och kunskapsstöd som använder hälsodata på ett säkert, effektivt och ändamålsenligt sätt.

Det skapar bättre förutsättningar för individnära vård och omsorg och möjliggör samtidigt användning av hälsodata för sekundära ändamål, såsom uppföljning, kvalitetsutveckling, forskning, statistik och innovation. Därigenom skapas värde för patienter och invånare, medarbetare, beslutsfattare, forskare och samhället i stort. De system, tjänster och processer som infrastrukturen möjliggör utgör inte i sig en del av den nationella digitala infrastrukturen.

Varför behövs digital infrastruktur?  

Den nationella digitala infrastrukturen skapar förutsättningar för interoperabilitet och tillgängliggörande av hälsodata för både primär och sekundär användning. Målet är att data ska vara öppna och tillgängliga för alla som har rätt att ta del av data. 

När rätt information finns tillgänglig där den behövs kan patientsäkerheten, vårdkvaliteten och effektiviteten förbättras. Medarbetare inom vård och omsorg får en bättre arbetsmiljö och smidigare arbetsprocesser, samtidigt som tillgången till data stärker förutsättningarna för forskning, uppföljning, kvalitetsutveckling, statistik och innovation.

Större individuell kontroll över hälsodata

Den digitala infrastrukturen ger också patienter tillgång till sina egna hälsodata och möjlighet att kontrollera vem som får ta del av dem. Beslutsfattare får bättre underlag. Forskare kan använda hälsodata för att utveckla vården. Data kan även utgöra underlag för innovation. 

EU:s nya förordning om ett europeiskt hälsodataområde (EHDS) kräver att hälsodata ska kunna göras tillgängliga mellan EU-länder för både vård och forskning. 

För att möta dessa krav behöver Sverige en säker och fungerande nationell digital infrastruktur.

Vilka berörs av digital infrastruktur? 

Den nationella digitala infrastrukturen för hälso- och sjukvården berör många aktörer, från vårdgivare och myndigheter till systemleverantörer forskningsaktörer, företag, patienter och invånare. . Hur infrastrukturen byggs upp påverkas av flera faktorer, bland annat den nya EU-förordningen om ett europeiskt hälsodataområde (EHDS).

Att införa en digital infrastruktur innebär nya krav och anpassningar för alla berörda aktörer Dessa förändringar är viktiga för att hälsodata ska kunna delas på ett säkert och effektivt sätt i hela landet.

Översikt över aktörer som huvudsakligen berörs av den nationella digitala infrastrukturen och förordningen om det europeiska hälsodataområdet.

Vilka tekniska lösningar och funktioner ingår?

För att hälsodata ska kunna delas tryggt och säkert mellan olika aktörer och system behövs en nationell digital infrastruktur med flera tekniska lösningar och funktioner.

I ett första steg utvecklas infrastrukturen för att möjliggöra primäranvändning enligt EHDS. Samma grund som möjliggör primäranvändning lägger också basen för forskning och beslutsstöd, sekundäranvändning. Vi bygger inte parallella strukturer. Vi bygger en gemensam nationell digital infrastruktur som bär flera ändamål.

Det måste finnas grundläggande komponenter som gör det möjligt att identifiera var hälsodata finns (patientdataindex) och hur data kan hämtas (nationell tjänsteadresseringskatalog).

Det krävs också funktioner som kontrollerar vem som har behörighet (identitet och behörighet) att ta del av informationen och hantera vem som ska ha åtkomst till uppgifterna (nationell spärrfunktion och nationell företrädarfunktion).

För att olika system ska kunna kommunicera med varandra på ett enhetligt sätt behöver hälsodata lagras i standardiserade format (kodverkshantering, specifikationer, grunddata).

Dessutom måste det vara spårbart vem som har tagit del av informationen, så att åtkomst av hälsodata kan följas upp och granskas vid behov samt utifrån de krav som EHDS-förordningen ställer på att patienten ska ha tillgång till den informationen.

De olika komponenterna i den nationella digitala infrastrukturen för hälso- och sjukvård.